Natalie Karlsson - Mycket har hänt
Haha ja man hade ju skrivit ett helt stort inlägg men har aldrig haft en blogg innan så man råkade ju ta bort allt man skrivit så vad fan man får väl försöka skriva allt igen men kanske korta ner det så smått..
Mycket har hänt i mitt liv på de senaste månaderna som egentligen inte skulle ha fått hända om jag hade bestämt och förbannad och besviken är jag på gud (om han nu ens finns) och kommer alltid vara det !
Jag ska befinna mig i min bästa ålder just nu och leva mitt liv med mycket glädje tycker jag i alla fall och detta kan jag inte göra just nu för jag har nyss förlorat min kära broder för fyra månader sedan och detta är inte något någon vill behöva uppleva... Man blir väckt av sin pappa med orden : Jonas har dött . Hur reagerar man på det klockan 3 på natten och får det beskedet. Jag skrek så mycket så jag kunde inte andas, jag grät och jag grät och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag fick frispel. Pappa fick krama mig och hålla om mig och försöka lugna mig med sina tårar och sina ord. Men vem fungerar det på? Denna känsla av att förlora någon man har så nära sig i sin familj det går inte och ni som upplevt detta ni förstår mig.. Det går bara inte. Mitt hjärta är krossat och det kommer aldrig gå att lappa ihop..
Mycket skedde de närmsta dagarna efter det, umgicks bara med mina syskon och närmsta familjen och vi pratade tillsammans, grät tillsammans och bara var tillsammans helt enkelt. Mycket skulle göras och man fick inte mycket tid till att vara ensam och bara tänka, jag tror inte ens jag ville just då vara för mig själv utan såg till så jag var i action hela tiden. Kunde verkligen inte jobba så tog resten av oktober ledigt och en del i november. Det värsta hade varit om jag hade varit tvungen att jobba, hur hade man stått ut me alla på konsum`? Alla kunder och liknande?
Enda fram till begravningen så var vi i full gång allihopa och det var inte förens begravningen det brast för mig, jag gick in i kyrkan och såg kistan, jag vände direkt och gick ut och grät, det gick inte.. Jag visste hur den närmaste timmen skulle vara och jag ville inte. Försökte igen med min syster och kom in två meter i kyrkan och kunde inte stå upp, fick sätta mig på huk och försökte andas, satt där en bra stund kändes det som innan en som arbetar i kyrkan fick hjälpa mig upp och leda mig ut till min familj. Det gick bara inte. Tillslut samlade vi oss lite och jag gick in tillsammans med en av mina systrar och satte oss längst fram med familjen. Jag såg hans fina foto och alla blommor och sen den vita kistan.. Jag kunde bara inte hålla mig, jag grät och jag grät. Cermonin började och prästen talade, tillslut hörde jag inte henne, utan jag bara grät och höll min syster i handen. De spelade olika låtar som min bror hade valt att de skule spela upp och jag blundade och då såg jag Jonas där i mitt minne ståendes, skrattandes och dansade.
Tiden gick och vi kom fram till då vi skulle gå fram tillsammans och lägga något vid kistan, jag hade min ros. Gick fram tillsammans med min syster, pappa och resten av pappas familj och skulle lägga var och en vår sak. Jag gick fram och kunde inte lägga rosen, jag svimmade i benen och hade ingen kraft i dem, jag kunde inte andas och jag grät så jag kunde inte se. Jag lyckades lägga rosen men kunde inte resa mig, min mamma förstod nog vad som hade hänt för hon kom fram till mig och lyckades bära upp mig och leda mig tillbaka till min plats.. Resten av begravningen såg vi människorna gå fram till kistan och lägga sin sak, de kom fram till oss syskon och pappa och Jonas mamma och beklagade, jag kramade dem men jag kunde inte säga ngt, jag bara grät och hyperventilerade. Fick inte fram ett ord.
Tiden har varit väldigt svår och väldigt mycket har hänt och vi har fått vara med om mycket. Jag har behövt mina vänner mer än någonsin och de har verkligen funnits där för mig. Man har tyvärr också under denna tid fått reda på vem ens äkta vänner är som finns där för en och vilka man bara har slösat tid på.
Har försökt få fram alla mina känslor men kan inte sluta gråta på denna sida av datorn så jag avslutar här och får fortsätta en annan dag, förhoppningsvis imorn och kan börja berätta om hur jag lever just nu.
Sov gott och ha d så bra allihopa ! <3
Jonas 1984-03-15 - 2009-10-19 <3 Vila i frid min älskade bror!
Mycket har hänt i mitt liv på de senaste månaderna som egentligen inte skulle ha fått hända om jag hade bestämt och förbannad och besviken är jag på gud (om han nu ens finns) och kommer alltid vara det !
Jag ska befinna mig i min bästa ålder just nu och leva mitt liv med mycket glädje tycker jag i alla fall och detta kan jag inte göra just nu för jag har nyss förlorat min kära broder för fyra månader sedan och detta är inte något någon vill behöva uppleva... Man blir väckt av sin pappa med orden : Jonas har dött . Hur reagerar man på det klockan 3 på natten och får det beskedet. Jag skrek så mycket så jag kunde inte andas, jag grät och jag grät och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag fick frispel. Pappa fick krama mig och hålla om mig och försöka lugna mig med sina tårar och sina ord. Men vem fungerar det på? Denna känsla av att förlora någon man har så nära sig i sin familj det går inte och ni som upplevt detta ni förstår mig.. Det går bara inte. Mitt hjärta är krossat och det kommer aldrig gå att lappa ihop..
Mycket skedde de närmsta dagarna efter det, umgicks bara med mina syskon och närmsta familjen och vi pratade tillsammans, grät tillsammans och bara var tillsammans helt enkelt. Mycket skulle göras och man fick inte mycket tid till att vara ensam och bara tänka, jag tror inte ens jag ville just då vara för mig själv utan såg till så jag var i action hela tiden. Kunde verkligen inte jobba så tog resten av oktober ledigt och en del i november. Det värsta hade varit om jag hade varit tvungen att jobba, hur hade man stått ut me alla på konsum`? Alla kunder och liknande?
Enda fram till begravningen så var vi i full gång allihopa och det var inte förens begravningen det brast för mig, jag gick in i kyrkan och såg kistan, jag vände direkt och gick ut och grät, det gick inte.. Jag visste hur den närmaste timmen skulle vara och jag ville inte. Försökte igen med min syster och kom in två meter i kyrkan och kunde inte stå upp, fick sätta mig på huk och försökte andas, satt där en bra stund kändes det som innan en som arbetar i kyrkan fick hjälpa mig upp och leda mig ut till min familj. Det gick bara inte. Tillslut samlade vi oss lite och jag gick in tillsammans med en av mina systrar och satte oss längst fram med familjen. Jag såg hans fina foto och alla blommor och sen den vita kistan.. Jag kunde bara inte hålla mig, jag grät och jag grät. Cermonin började och prästen talade, tillslut hörde jag inte henne, utan jag bara grät och höll min syster i handen. De spelade olika låtar som min bror hade valt att de skule spela upp och jag blundade och då såg jag Jonas där i mitt minne ståendes, skrattandes och dansade.
Tiden gick och vi kom fram till då vi skulle gå fram tillsammans och lägga något vid kistan, jag hade min ros. Gick fram tillsammans med min syster, pappa och resten av pappas familj och skulle lägga var och en vår sak. Jag gick fram och kunde inte lägga rosen, jag svimmade i benen och hade ingen kraft i dem, jag kunde inte andas och jag grät så jag kunde inte se. Jag lyckades lägga rosen men kunde inte resa mig, min mamma förstod nog vad som hade hänt för hon kom fram till mig och lyckades bära upp mig och leda mig tillbaka till min plats.. Resten av begravningen såg vi människorna gå fram till kistan och lägga sin sak, de kom fram till oss syskon och pappa och Jonas mamma och beklagade, jag kramade dem men jag kunde inte säga ngt, jag bara grät och hyperventilerade. Fick inte fram ett ord.
Tiden har varit väldigt svår och väldigt mycket har hänt och vi har fått vara med om mycket. Jag har behövt mina vänner mer än någonsin och de har verkligen funnits där för mig. Man har tyvärr också under denna tid fått reda på vem ens äkta vänner är som finns där för en och vilka man bara har slösat tid på.
Har försökt få fram alla mina känslor men kan inte sluta gråta på denna sida av datorn så jag avslutar här och får fortsätta en annan dag, förhoppningsvis imorn och kan börja berätta om hur jag lever just nu.
Sov gott och ha d så bra allihopa ! <3
Jonas 1984-03-15 - 2009-10-19 <3 Vila i frid min älskade bror!
Kommentarer
Postat av: Nicki
Vad bra att du skaffat blogg nu gumman, det kan kännas skönt att bara skriva av sig ibland... du är nog den starkaste personen jag känner som har klarat allting så jävla bra... jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att förlora någon så nära, hade jag klarat det? tycker iallafall att du är den bästa jag vet.. och kommer alltid att finnas vid din högra sida vad som än händer! Älskar dig vännen
Postat av: Anonym
<3<3<3
Postat av: // Malin
Trackback
