Vänskap - Mycket viktigt
Kom och tänka på en sak igår, vänskap. Det måste ju vara det viktigaste i mitt liv och i många andra människors likaså. För hur skulle man annars klara av de mindre roliga sakerna i sitt liv utan att kunna gå till sin närmaste vän och bara berätta eller bara gråta ut hos. Eller vem skulle man fira de roligaste tiderna i sitt liv med om man inte hade sina vänner?
Jag har sån tur att jag har just de vännerna, vissa som jag har haft hela mitt liv sedan 2 års ålder , vissa som jag träffat i grundskolan cch vissa som ja mött precis i gymnasiet. Det är nästan så att det kvittar hur länge jag känt dem, bara man verkligen trivs bra med personen, kan lita på personen att det klickar liksom. Att vänskapsbandet finns där.
Detta vänskapsbandet som finns mellan mig och en av mina bästa kompisar är så starkt så jag vet att det aldrig kommer bli av knippsat av någon eller något. Så starkt att vi är så lika i våra sätt att störa oss på varanda är något vi gör ofta, men vi blir så störda på varandra att vi till slut inte ens vet hur det började. VI känner varandra utantill och innantill och är så bra vänner. Vi är som systrar. Älskar henne djupt mycket, så mycket att det inte går att älska henne mer. Kan inte beskriva vår vänskap bättre än hur hon har gjort det. -- > http://nickisahlin.blogg.se/2009/february/till-natti.html
Älskar även mina andra närmsta kompisar djupt mycket, så mycket att jag inte behöver nämna dem här utan att dom vet själv vem dom är <3!
Detta vänskapsband som är så viktigt, kan tyvärr brytas även om man inte tror det. Det krävs mycket för att det ska göra det och när det väl gör det så går det verkligen inte att lappa ihop.. Har ett som bröt för snart tre åt sedan och har inte pratat med den personen sedan dess och har inga planer på att göra det heller. Blev så sårad, besviken och chockad på över hur detta kunde ske att jag bröt vänskapsbandet själv. Efter detta så önskade jag att inget av detta skulle ske igen och hade ingen aning om att någon av mina kompisar kunde göra något liknande. Men shi fick jag.. Nästan exakt samma sak hände igen fast med en annan kompis, detta var ännu värre. Hade redan fått mitt hjärta krossat av att min bror gick bort sen händer detta ungefär 3 veckor efter?! Så fort jag såg det framför mig så klippte jag av bandet direkt utan att ens prata med personen, för det som skedde är sådant som man inte gör mot varandra, det finns en oskriven regel på det. Men vissa människor lever för att bryta mot regler. Tyvärr..
Men som sagt, hade min närmsta vänner vid min sida, och seriöst, hade jag inte haft dem vid min sidanär det hände med min bror och sedan detta så tror jag nog att jag hade hoppat. Hade inte sett något som var bra i mitt liv annars att leva för. Mitt hjärta var så krossat och är det fortfarande, har kvar de dagar där jag inte ser något positivt i mitt liv och då tänker jag på min familj och mina vänner. Då försöker jag kämpa igen med hjälp av dem <3
/ Natalie
Jag har sån tur att jag har just de vännerna, vissa som jag har haft hela mitt liv sedan 2 års ålder , vissa som jag träffat i grundskolan cch vissa som ja mött precis i gymnasiet. Det är nästan så att det kvittar hur länge jag känt dem, bara man verkligen trivs bra med personen, kan lita på personen att det klickar liksom. Att vänskapsbandet finns där.
Detta vänskapsbandet som finns mellan mig och en av mina bästa kompisar är så starkt så jag vet att det aldrig kommer bli av knippsat av någon eller något. Så starkt att vi är så lika i våra sätt att störa oss på varanda är något vi gör ofta, men vi blir så störda på varandra att vi till slut inte ens vet hur det började. VI känner varandra utantill och innantill och är så bra vänner. Vi är som systrar. Älskar henne djupt mycket, så mycket att det inte går att älska henne mer. Kan inte beskriva vår vänskap bättre än hur hon har gjort det. -- > http://nickisahlin.blogg.se/2009/february/till-natti.html
Älskar även mina andra närmsta kompisar djupt mycket, så mycket att jag inte behöver nämna dem här utan att dom vet själv vem dom är <3!
Detta vänskapsband som är så viktigt, kan tyvärr brytas även om man inte tror det. Det krävs mycket för att det ska göra det och när det väl gör det så går det verkligen inte att lappa ihop.. Har ett som bröt för snart tre åt sedan och har inte pratat med den personen sedan dess och har inga planer på att göra det heller. Blev så sårad, besviken och chockad på över hur detta kunde ske att jag bröt vänskapsbandet själv. Efter detta så önskade jag att inget av detta skulle ske igen och hade ingen aning om att någon av mina kompisar kunde göra något liknande. Men shi fick jag.. Nästan exakt samma sak hände igen fast med en annan kompis, detta var ännu värre. Hade redan fått mitt hjärta krossat av att min bror gick bort sen händer detta ungefär 3 veckor efter?! Så fort jag såg det framför mig så klippte jag av bandet direkt utan att ens prata med personen, för det som skedde är sådant som man inte gör mot varandra, det finns en oskriven regel på det. Men vissa människor lever för att bryta mot regler. Tyvärr..
Men som sagt, hade min närmsta vänner vid min sida, och seriöst, hade jag inte haft dem vid min sidanär det hände med min bror och sedan detta så tror jag nog att jag hade hoppat. Hade inte sett något som var bra i mitt liv annars att leva för. Mitt hjärta var så krossat och är det fortfarande, har kvar de dagar där jag inte ser något positivt i mitt liv och då tänker jag på min familj och mina vänner. Då försöker jag kämpa igen med hjälp av dem <3
/ Natalie
Göteborg till helgen =)
Ska bli så jävla skönt att åka till min syster i Göteborg nu till helgen med mamma.. Bara komma i från detta skit ställe och allt. Umgås med mamma, syster och co där uppe är något jag verkligen behöver.
Helgen som har varit var bara skit ! Märker det själv utan att någon behöver säga det till mig, att jag dricker för mycket när personen är i närheten av mig. Försöker försvinna med hjälp av alkoholen, men lyckas aldrig. Gör bara massa dumma saker, visst förlåt, men som sagt mår inte bra. Kommer inte ens ihåg något jag gjorde, så vill bara upp till min syster och undvika alkoholen och vila ut.
Det hade varit härligt om den 15 juni kunde vara nu, så vi hade kunnat åka till USA imorgon och bara vara borta där i en månad och verkligen vila ut, shoppa, sola, bada och umgås med sina kusiner. Sen att man kommer hem och att allt ska vara som året 2007 då allt var underbart bra. Man hade alla vänner i skolan och man hade ett sunt liv, men var fan har allt tagit vägen? Man bara ser bitar av ens liv flyger iväg, kompisar försvinner, kärlek försvinner, familj försvinner och ens självkänsla försvinner över sig själv. Man vågar ju aldrig snart ens lita på sig själv? Hur ska man få tillbaka allt detta?
Jag mår inte bra nä, har inte denna blogg för att skaffa folk som ska tyck synn om mig verkligen inte, vill försöka få ut allt och det är lättare när man kan skriva på datan istället för i ett block som en vanlig dagbok. Man hinner inte säga allt till sina närmsta vänner så det är lättare om de kan läsa det här så de verkligen förstår en.
Men mina drömmar är att komma in på polishögskolan utanför skåne och bara försvinna helt från detta gamla hemska tråkiga liv. Så jag hoppas min dröm blir sann och detta är det enda jag har ork i kroppen att kämpa för just nu.
/ Natalie
Helgen som har varit var bara skit ! Märker det själv utan att någon behöver säga det till mig, att jag dricker för mycket när personen är i närheten av mig. Försöker försvinna med hjälp av alkoholen, men lyckas aldrig. Gör bara massa dumma saker, visst förlåt, men som sagt mår inte bra. Kommer inte ens ihåg något jag gjorde, så vill bara upp till min syster och undvika alkoholen och vila ut.
Det hade varit härligt om den 15 juni kunde vara nu, så vi hade kunnat åka till USA imorgon och bara vara borta där i en månad och verkligen vila ut, shoppa, sola, bada och umgås med sina kusiner. Sen att man kommer hem och att allt ska vara som året 2007 då allt var underbart bra. Man hade alla vänner i skolan och man hade ett sunt liv, men var fan har allt tagit vägen? Man bara ser bitar av ens liv flyger iväg, kompisar försvinner, kärlek försvinner, familj försvinner och ens självkänsla försvinner över sig själv. Man vågar ju aldrig snart ens lita på sig själv? Hur ska man få tillbaka allt detta?
Jag mår inte bra nä, har inte denna blogg för att skaffa folk som ska tyck synn om mig verkligen inte, vill försöka få ut allt och det är lättare när man kan skriva på datan istället för i ett block som en vanlig dagbok. Man hinner inte säga allt till sina närmsta vänner så det är lättare om de kan läsa det här så de verkligen förstår en.
Men mina drömmar är att komma in på polishögskolan utanför skåne och bara försvinna helt från detta gamla hemska tråkiga liv. Så jag hoppas min dröm blir sann och detta är det enda jag har ork i kroppen att kämpa för just nu.
/ Natalie
En bild säger mer än tusen ord ! <3
Älskar att vi tog denna bilden på min pappas bröllop, alla syskon samlade med en stolt pappa <3
Älskar er och kommer alltid göra ! <3
/ Natalie
Natalie Karlsson - Mycket har hänt
Haha ja man hade ju skrivit ett helt stort inlägg men har aldrig haft en blogg innan så man råkade ju ta bort allt man skrivit så vad fan man får väl försöka skriva allt igen men kanske korta ner det så smått..
Mycket har hänt i mitt liv på de senaste månaderna som egentligen inte skulle ha fått hända om jag hade bestämt och förbannad och besviken är jag på gud (om han nu ens finns) och kommer alltid vara det !
Jag ska befinna mig i min bästa ålder just nu och leva mitt liv med mycket glädje tycker jag i alla fall och detta kan jag inte göra just nu för jag har nyss förlorat min kära broder för fyra månader sedan och detta är inte något någon vill behöva uppleva... Man blir väckt av sin pappa med orden : Jonas har dött . Hur reagerar man på det klockan 3 på natten och får det beskedet. Jag skrek så mycket så jag kunde inte andas, jag grät och jag grät och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag fick frispel. Pappa fick krama mig och hålla om mig och försöka lugna mig med sina tårar och sina ord. Men vem fungerar det på? Denna känsla av att förlora någon man har så nära sig i sin familj det går inte och ni som upplevt detta ni förstår mig.. Det går bara inte. Mitt hjärta är krossat och det kommer aldrig gå att lappa ihop..
Mycket skedde de närmsta dagarna efter det, umgicks bara med mina syskon och närmsta familjen och vi pratade tillsammans, grät tillsammans och bara var tillsammans helt enkelt. Mycket skulle göras och man fick inte mycket tid till att vara ensam och bara tänka, jag tror inte ens jag ville just då vara för mig själv utan såg till så jag var i action hela tiden. Kunde verkligen inte jobba så tog resten av oktober ledigt och en del i november. Det värsta hade varit om jag hade varit tvungen att jobba, hur hade man stått ut me alla på konsum`? Alla kunder och liknande?
Enda fram till begravningen så var vi i full gång allihopa och det var inte förens begravningen det brast för mig, jag gick in i kyrkan och såg kistan, jag vände direkt och gick ut och grät, det gick inte.. Jag visste hur den närmaste timmen skulle vara och jag ville inte. Försökte igen med min syster och kom in två meter i kyrkan och kunde inte stå upp, fick sätta mig på huk och försökte andas, satt där en bra stund kändes det som innan en som arbetar i kyrkan fick hjälpa mig upp och leda mig ut till min familj. Det gick bara inte. Tillslut samlade vi oss lite och jag gick in tillsammans med en av mina systrar och satte oss längst fram med familjen. Jag såg hans fina foto och alla blommor och sen den vita kistan.. Jag kunde bara inte hålla mig, jag grät och jag grät. Cermonin började och prästen talade, tillslut hörde jag inte henne, utan jag bara grät och höll min syster i handen. De spelade olika låtar som min bror hade valt att de skule spela upp och jag blundade och då såg jag Jonas där i mitt minne ståendes, skrattandes och dansade.
Tiden gick och vi kom fram till då vi skulle gå fram tillsammans och lägga något vid kistan, jag hade min ros. Gick fram tillsammans med min syster, pappa och resten av pappas familj och skulle lägga var och en vår sak. Jag gick fram och kunde inte lägga rosen, jag svimmade i benen och hade ingen kraft i dem, jag kunde inte andas och jag grät så jag kunde inte se. Jag lyckades lägga rosen men kunde inte resa mig, min mamma förstod nog vad som hade hänt för hon kom fram till mig och lyckades bära upp mig och leda mig tillbaka till min plats.. Resten av begravningen såg vi människorna gå fram till kistan och lägga sin sak, de kom fram till oss syskon och pappa och Jonas mamma och beklagade, jag kramade dem men jag kunde inte säga ngt, jag bara grät och hyperventilerade. Fick inte fram ett ord.
Tiden har varit väldigt svår och väldigt mycket har hänt och vi har fått vara med om mycket. Jag har behövt mina vänner mer än någonsin och de har verkligen funnits där för mig. Man har tyvärr också under denna tid fått reda på vem ens äkta vänner är som finns där för en och vilka man bara har slösat tid på.
Har försökt få fram alla mina känslor men kan inte sluta gråta på denna sida av datorn så jag avslutar här och får fortsätta en annan dag, förhoppningsvis imorn och kan börja berätta om hur jag lever just nu.
Sov gott och ha d så bra allihopa ! <3
Jonas 1984-03-15 - 2009-10-19 <3 Vila i frid min älskade bror!
Mycket har hänt i mitt liv på de senaste månaderna som egentligen inte skulle ha fått hända om jag hade bestämt och förbannad och besviken är jag på gud (om han nu ens finns) och kommer alltid vara det !
Jag ska befinna mig i min bästa ålder just nu och leva mitt liv med mycket glädje tycker jag i alla fall och detta kan jag inte göra just nu för jag har nyss förlorat min kära broder för fyra månader sedan och detta är inte något någon vill behöva uppleva... Man blir väckt av sin pappa med orden : Jonas har dött . Hur reagerar man på det klockan 3 på natten och får det beskedet. Jag skrek så mycket så jag kunde inte andas, jag grät och jag grät och jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag fick frispel. Pappa fick krama mig och hålla om mig och försöka lugna mig med sina tårar och sina ord. Men vem fungerar det på? Denna känsla av att förlora någon man har så nära sig i sin familj det går inte och ni som upplevt detta ni förstår mig.. Det går bara inte. Mitt hjärta är krossat och det kommer aldrig gå att lappa ihop..
Mycket skedde de närmsta dagarna efter det, umgicks bara med mina syskon och närmsta familjen och vi pratade tillsammans, grät tillsammans och bara var tillsammans helt enkelt. Mycket skulle göras och man fick inte mycket tid till att vara ensam och bara tänka, jag tror inte ens jag ville just då vara för mig själv utan såg till så jag var i action hela tiden. Kunde verkligen inte jobba så tog resten av oktober ledigt och en del i november. Det värsta hade varit om jag hade varit tvungen att jobba, hur hade man stått ut me alla på konsum`? Alla kunder och liknande?
Enda fram till begravningen så var vi i full gång allihopa och det var inte förens begravningen det brast för mig, jag gick in i kyrkan och såg kistan, jag vände direkt och gick ut och grät, det gick inte.. Jag visste hur den närmaste timmen skulle vara och jag ville inte. Försökte igen med min syster och kom in två meter i kyrkan och kunde inte stå upp, fick sätta mig på huk och försökte andas, satt där en bra stund kändes det som innan en som arbetar i kyrkan fick hjälpa mig upp och leda mig ut till min familj. Det gick bara inte. Tillslut samlade vi oss lite och jag gick in tillsammans med en av mina systrar och satte oss längst fram med familjen. Jag såg hans fina foto och alla blommor och sen den vita kistan.. Jag kunde bara inte hålla mig, jag grät och jag grät. Cermonin började och prästen talade, tillslut hörde jag inte henne, utan jag bara grät och höll min syster i handen. De spelade olika låtar som min bror hade valt att de skule spela upp och jag blundade och då såg jag Jonas där i mitt minne ståendes, skrattandes och dansade.
Tiden gick och vi kom fram till då vi skulle gå fram tillsammans och lägga något vid kistan, jag hade min ros. Gick fram tillsammans med min syster, pappa och resten av pappas familj och skulle lägga var och en vår sak. Jag gick fram och kunde inte lägga rosen, jag svimmade i benen och hade ingen kraft i dem, jag kunde inte andas och jag grät så jag kunde inte se. Jag lyckades lägga rosen men kunde inte resa mig, min mamma förstod nog vad som hade hänt för hon kom fram till mig och lyckades bära upp mig och leda mig tillbaka till min plats.. Resten av begravningen såg vi människorna gå fram till kistan och lägga sin sak, de kom fram till oss syskon och pappa och Jonas mamma och beklagade, jag kramade dem men jag kunde inte säga ngt, jag bara grät och hyperventilerade. Fick inte fram ett ord.
Tiden har varit väldigt svår och väldigt mycket har hänt och vi har fått vara med om mycket. Jag har behövt mina vänner mer än någonsin och de har verkligen funnits där för mig. Man har tyvärr också under denna tid fått reda på vem ens äkta vänner är som finns där för en och vilka man bara har slösat tid på.
Har försökt få fram alla mina känslor men kan inte sluta gråta på denna sida av datorn så jag avslutar här och får fortsätta en annan dag, förhoppningsvis imorn och kan börja berätta om hur jag lever just nu.
Sov gott och ha d så bra allihopa ! <3
Jonas 1984-03-15 - 2009-10-19 <3 Vila i frid min älskade bror!
